freshtoughts

Så var börjar man, för att förklara hur tiden ser ut. Susande förbi som en surrande bi påväg att släpa sig till tungjobbet tar jag mig till det jag bör göra, möjligtvis en lite halvt kliande, illamånde morgonmagvärk och yrt huvud. Jag gör mina uppgifter, vräker ur mig lite glada och fnittriga saker för min egen och andras morgons skull, muntra upp vardagen. Men förövrigt så är det jobbigt. Ja jag sa det, jobbigt. Det är av ren envishet jag tar mig dit för att göra det jobbet jag är tillsagd att göra, samtidigt som när mobilen surrar på ljudlös, och ett halvt igenkänligt nummer visas på displayen. Det är extraknäcket, ja dit jag inte gått sen minst en månad tillbaka, min uppdragsgivare som får för sig den senaste moderna jävligheten att ringa samma dag eller dagen innan och fråga om jag kan jobba. Nej du, inte jag heller, jag har ett så otroligt mycket viktigare liv ska du veta! Säkert säger jag innerst inne, som om jag har något bättre för mig än att faktisk tjäna pengar, vilket är det främsta av nödvändighet just nu. Men det kallas lathet goda vänner, den som sakta lagts över hela min karaktär och tar an form i alla lägen. Fy fan.

Självklart kunde livet vara fruktansvärt mer intressant än vad det må vara just nu, och andra sidan är det intressantare än vad det varit och bör därmed bara bli intressantare. Jag är så väldigt positiv idag, eller så håller jag bara huvudet högt i hopp om att ingen märker sarkasmen som väller över hela min attityd för tillfället. Är det inte riktigt härligt?

Samtal mellan mig, min mor och mormor

Min mamma: Den här tunikan är för liten, eller så har jag för brett arsle...
Jag: Det är som att säga att glaset är halvfullt vs halvtomt...?
Mamma: Ja men då är det väl halvtomt då.
Jag: Eller så går du och byter tunikan och skyller på att storleken är fel för din kropp.
Mormor: Ja det är synd om oss, eller er, alla har ärvt det stora arslet.
Jag: Klaga gärna på dig själv men min röv är grymt fin!
Mamma och mormor: mutter mutter....